Tomas Klas Ekström, tres poemas

Tomas Klas Ekström ha publicado ocho libros desde su debut el año 2002. Dos de ellos han sido traducidos al castellano. También tiene en su haber tres discos con el duo poetrónico Telegraf. Los poemas de la selección están ambientados en Malmö y otros lugares de Escania (Skåne, sur de Suecia).

Traducción de Albert Herranz Hammer.


SKÄRSERÖD 5:9

Me encuentro en la cocina,
la muerte acecha.
Me espera entre los matorrales de arándanos,
un gran animal negro.
Pero cuelgo un viejo trapo de cocina
ante la ventana
y busco entre las especias
que han perdido su aroma.
En vez de canela hay
dos moscas momificadas. 





SKÄRSERÖD 5:9
 
Jag befinner mig i köket,
döden ligger på lur.
Han väntar därute i blåbärsriset,
ett stort svart djur.
Men jag hänger upp en gammal
kökshandduk för fönstret
och rotar bland kryddorna
som förlorat sin doft.
Istället för kanel fanns där två
mumifierade flugor.

  

STRINDBERG SE DESPLOMA 


Strindberg se desploma en la radio, graniza
sobre los cubiertos de la mesa que hemos puesto fuera.
El tonel del agua se desborda,
y el lago.


Estamos sentamos juntos viendo
como el pálido invierno cae sobre agosto.
Oímos como las aves rapaces abren sus alas,
picos que rasgan la carne abatida.


Sobre August cae una zona sin cobertura de radio,
los vientos le alejan, sobre los cultivos y se filtra
en la tierra, se transforma en un gran jodido animal
que corre entre las piedras
y las raíces.


Se convierte en un remolino, expulsa arena a chorros
una esfera de piel y dientes, ojos
que relucen a pesar de la oscuridad. 





STRINDBERG BRAKAR 


Strindberg brakar i radion, det haglar
över disken vi ställt ut.
Vattentunnan svämmar över sina bräddar,
och sjön.

Vi sitter tätt tillsammans och ser
vinterns bleke falla över augusti.
Hör rovfåglarnas vingspröt fällas ut,
näbbar som river i det slagna köttet.

På August faller en radioskugga,
han driver bort, ut över åkrarna och ner
i jorden, blir ett stort jävla djur
som rinner fram mellan stenarna
och rötterna.

Blir en malström av sprutande sand,
ett klot av päls och tänder, ögon
som blänker trots mörkret. 

NOMBRES ININTELIGIBLES


Son los pálidos dedos largos
que interpretan sobre las farolas de la ciudad,
todo el camino desde la calle Amiralsgatan
hasta Rosengård.
Bajo los pasajes subterráneos el grafiti ha creado
hace tiempo una costra sobre el cemento,
donde las firmas hace décadas se han entrelazado
hasta hacer sus nombres ilegibles.




OLÄSLIGA NAMN

Det är de långa bleka fingrarna
som spelar på stadens gatlyktor,
hela vägen längs Amiralsgatan
och ut till Rosengård.
Under gångtunnlar där graffitin för länge sedan
bildat en sårskorpa över cementen,
där taggarna sedan årtionden trasslat ihop sig
i varandras oläsliga namn. 

Raúl Quinto, två dikter

Raúl Quinto (Cartagena, 1978) Är konsthistoriker för Granadas Universitet. Han skriver poesi, prosa och teater. Han har publicerat diktböckerna Grietas (Dauro, 2002; återutgiven ihop med Poemas del Cabo de Gata, La Garúa, 2007) och La piel del vigilante (DVD, 2005), som fick Andalusiens ungdomspris 2004, La flor de la tortura (Renacimiento, 2008) och Ruido Blanco (La Bella Varsovia, 2012). Quinto har också publicerat hybridprosa i böckerna Idioteca (El Gaviero, 2010), Yosotros (Caballo de Troya, 2015) och Hijo (La Bella Varsovia, 2017). Hans dikter finns i olika antologier som Andalucía Poesía Joven (Plurabelle, 2004), Agua (La Tertulia, 2002) eller Palabras sobre Palabras (La Tertulia, 2002). Raúl Quinto har publicerat i olika tidskrifter som Sibila, Salamandria, Extramuros, Kafka eller Contra Tiempo och tidningar som La Opinión de Granada.

Översättning av Albert Herranz Hammer.


Informatören

Alla förväntar sig skrik. Men inget hörs.

(Georg Heym)

Sanningen, lögnen,
avståndet som slutar när fingrarna möts,
aldrig sagda ord, ständigt öppna sår
som regnar utan mening som damsvärmar,
min sanning, deras lögn,
håligheten som slits ut av att rymma ekon,
ständigt döda ord, aldrig fyllda sår.


Ordet består
bakom förklädnaden, tomheten.
Deras sanning, min lögn.


Man kan se läppars avtryck, kyssen,
man kan se resterna av en våldtagen kista,
sänkta viskningar under de ockra bladen,
lerstumparna, molnens cancer,
men inte sanningen.


Från La piel del vigilante (DVD, 2005).






El informador

Todos aguardan gritos. Pero nada se escucha. 

(Georg Heym) 

La verdad, la mentira,
la distancia que cesa al roce de los dedos,
palabras nunca dichas, heridas siempre abiertas
que llueven sin sentido como enjambres de polvo,
mi verdad, su mentira,
el hueco que se agota de contener los ecos,
palabras siempre muertas, heridas nunca plenas.

Persiste la palabra
tras el disfraz, la nada.
Su verdad, mi mentira.

Se puede ver la marca de unos labios, el beso,
se puede ver el poso de un ataúd violado,
los susurros hundidos bajo las hojas ocres,
los muñones de barro, el cáncer de las nubes,
pero la verdad no.











Händernas spricka


Många händer är som sakliga rökstegar
där varje trappsteg är en öppen armstump.


Några av dessa händer dör i gryningen
när de plötsligt faller innanför en enda handske.


Därför de är redan trötta
och kan inget annat än klamra sig fast vid en benluft.


Några av dessa händer är gjorda av varm vax
och i halsarna sover härdade tårar.


Många händer gömmer skallar i sina naglar
och söker döden i varje smekning.


Därför de är tröttheten
och de kan inte greppa efter något som inte smärtar.



Från Grietas, Poemas del Cabo de Gata (La Garúa, 2007)






La grieta de las manos


Muchas manos son lentas escaleras de humo
donde cada peldaño es un muñón abierto.


Algunas de esas manos mueren de madrugada
al despeñarse súbitas dentro de un solo guante.


Porque están ya cansadas
y no pueden asirse más que a un aire de hueso.


Algunas de esas manos son de cera caliente
y duermen en los cuellos endurecidas lágrimas.


Muchas manos cobijan cráneos en las uñas
y buscan a la muerte en todas sus caricias.

Porque son el cansancio
y no pueden asirse a nada que no duela.