Juan Manuel Gil, i en road movie

Juan Manuel Gil (Almería, 1979). Har examen i spansk språkvetenskap. Han är en av grundarna av Cuadernos del Niño Bueno, tidskrift för skapande konst. Han har medverkat i tidskrifterna Müsu, Fósforo, Los Noveles, Nadadora och Salamandria, bland andra. Hans dikter har publicerats i samlingsvolymerna Después de todo (Cuadernos de Sandua, 2003), Como un sello (Libros del Claustro Alto, 2003), Sevilla. 24 poetas (Edición de César Sastre, 2004), Poesía por venir (Renacimiento, 2004) och Que la fuerza te acompañe (El Gaviero, 2005). Med Guía inútil de un naufragio (DVD Ediciones, 2004) vann han Andalusiens poesipris för unga poeter (Premio Andalucía Joven de Poesía 2003). Han har publicerat romanerna Inopia (El Gaviero, 2008) och Mi padre y yo. Un western som fick Agrariapriset (2013), till bästa biografin. Hipstamatic 100 (La Voz de Almería, 2014) är en samling av hans utgivna artiklar i tidningen La Voz de Almería. Juan Manuel Gil är kursledare i en verkstad i kreativt skrivning och medverkar varje vecka i tidningen La Voz de Almería.

“Road Movie” och “Första dagen” är dikter som blev utgivna av den mexikanska nättidskriften Punto de partida i Poesía, nº 140. UNAM.

Översättning av Albert Herranz Hammer.



Första dagen


Låt oss påstå att jag säger sommar
Raymond Carver

Låt oss tänka att det här är sant,

att varje ord som jag här skriver

radar upp kroppar, lakan och vatten

—utan att falla i falska förhoppningar—.

Att vägen som för oss bort

är nu vårt enda förbindelse

och att tiden är en slump

eller att den inte är det eller kanske är det.

Låt oss tänka att det här är sant,

att idag ljuger jag inte,

att allt slår in som beräknat:



klockan är fem på morgonen,

och solen hotar med att vara sen

 
och resan tycks vara en cirkel.

Att överge en bostad. 

Foto av Kgrr

Día primero

Vamos a suponer que digo verano
Raymond Carver

Imaginemos que esto es realidad,
que cada palabra que aquí escribo
alinea cuerpos, sábanas y agua
—sin incurrir en falsas esperanzas—.
Que la carretera que nos aleja
es ahora nuestra única unión
y que el tiempo es azar
o no lo es o quizá lo sea tal vez.
Imaginemos que esto es realidad,
que no miento por hoy,
que todo sale según lo previsto:
son las cinco en punto de la mañana,
el sol amenaza con su retraso

y el viaje se antoja circular.
Es el abandono de la vivienda.





Road movie




 
Var ska vi fly?

På bordet lämnade jag

den exakta kontors röran

och de sårade månaderna

och de nya spökena.

Det är det enda arvet jag kan prata om.



Jag längtar den noggranna geografin

som resan mellan den

intagna trädgården

och det utländska rummet föreslår mig;

sökandet av de första grenarna

och min flykts granskning.

Kanske motståndet och revolutionen

av dessa som jag som

lider av förföljelsemani.

Foto av Joe Hall

Road movie

 
¿Hacia dónde huir?

Sobre la mesa abandoné
el preciso desorden de oficina
y los meses heridos
y los nuevos fantasmas.
Es la única herencia de la que puedo hablar.

Anhelo la precisa geografía
que me propone el tránsito
del jardín ocupado
a la habitación extranjera;
la búsqueda de las primeras ramas
y el escrutinio de mi huida.
Tal vez la resistencia y la revolución
de quienes como yo
padecen manía persecutoria.

Juana Castro, det som ryms i en väska

Juana Castro (Villanueva de Córdoba, 1945) är poet och författare. Hon har publicerat mer än femton diktböcker, som Cóncava mujer (Zubia, 1978; återutgiven av müsu, 2004), Narcisia (Taifa, 1986), Arte de Cetrería (Diputación de Huelva, 1989; återutgiven av La Palma, 2004), Fisterra (Libertarias-Prodhufi, 1992), No temerás (Colección Torremozas, 1978; andra utgåvan, 2016), El extranjero (Rialp, 2000), Los cuerpos oscuros (Hiperión, 2005) och Heredad seguido de Cartas de enero (Fundación José Manuel Lara, 2010). Juana Castros Narcisia har blivit översatt till engelska (Uno Press, 2012) och fyra andra böcker har blivit översatta till italienska, ett urval av hennes dikter har också blivit översatta till katalanska, franska, tjeckiska, nederländska, kinesiska och lettiska. Castros författarskap och kulturverksamhet har fått flera utmärkelser, bland andra, Premio Nacional de la Crítica (2010), Medalla de Andalucía (2007), Premio de Poesía San Juan de la Cruz (2000) och Premio Nacional de la Mujer en los Medios de Comunicación, Instituto de la Mujer, Ministerio de Cultura (1984).

Översatt av David Aeberhard Guijosa.



Allt skinn i världen


Du ser dem hängande där, liggande, och säger,
kolla där, typiskt kvinnor, dumheter,
de har med sig den för att stoppa i läppstiftet,
mobilen, kanske en binda. Och du glömmer bort det.

Men de glömmer inte, de bär den som en katt,
som en trogen vän, som deras lösen,
som ett tydligt exlibris.

Du misstar dig om du tror, i din naivitet,
att den där saken gjord av bast eller av beige skinn
går bara att använda till att bära runt rouge, nycklarna, parfymen.

Jag har sett den på nätterna,
den där saken andas, den är en megalopolis,
den är inte stilla inuti, den är mångformig och växer.
När det är tid för bröd luktar den öl,
och när den är molnigt
är det även möjligt att där inne finns det
en dotter, en sol, en sax
för att sno röda rosor.

Där, den tredje juli, har jag sett fåglarna vakna sjungande
och det fanns en solfjäder till en pojkvän
och en honungsstjärna till modern.
I den blåa vrån, syglasögon,
faderns recept tills idag,
ett tygprov -underbart- som tapetseraren gav henne.
Längst in ligger romanen, Doris Lessings sista
och ett tiotimmarskort till gymmet.

Där går en flod,
dagen går, musiken och dimman…

Den där saken. Min väska.

Som flyter mot havet.




Från boken Säteriet följd av Januaribrev, Ed. Fundación José Manuel Lara, 2010.

Läder - Yvonne Larsson

Toda la piel del mundo


Tú los ves ahí colgados, tirados, y dices,
vaya cosa, son cosa de mujeres, tonterías,
lo llevan para meter el pintalabios,
el móvil, quizás una compresa. Y te olvidas.

Pero ellas no olvidan, lo llevan como a un gato,
como al fiel compañero, como su santo y seña,
como su claro ex-libris.

Te equivocas si crees, en tu inocencia,
que esa cosa de rafia o de piel beige
sirve para tener a mano el colorete, las llaves, el perfume.

Yo la he visto de noche,
esa cosa respira, es una megalópolis,
no está quieta por dentro, es multiforme y crece.
A la hora del pan huele a cerveza,
y cuando está nublado
te puedes encontrar con que ahí dentro
hay una hija, un sol, unas tijeras
de robar rosas rojas.

Ahí, a tres de julio, he visto amanecer los pájaros cantando
y había un abanico para un novio
y una estrella de miel para la madre.
En el rincón azul, las gafas de coser,
las recetas del padre a la fecha de hoy,
la muestra de la tela –preciosa– que le dio el tapicero.
Al fondo la novela, la última, de Doris Lessing
y el bono de 10 horas del gimnasio.

Por ahí pasa un río,
pasa el día, la música, la niebla...

Esa cosa. Mi bolso.

Que va a dar al mar.




Del libro Heredad seguido de Cartas de enero, Ed. Fundación José Manuel Lara, 2010.