Juan Manuel Gil, i en road movie

Juan Manuel Gil (Almería, 1979). Har examen i spansk språkvetenskap. Han är en av grundarna av Cuadernos del Niño Bueno, tidskrift för skapande konst. Han har medverkat i tidskrifterna Müsu, Fósforo, Los Noveles, Nadadora och Salamandria, bland andra. Hans dikter har publicerats i samlingsvolymerna Después de todo (Cuadernos de Sandua, 2003), Como un sello (Libros del Claustro Alto, 2003), Sevilla. 24 poetas (Edición de César Sastre, 2004), Poesía por venir (Renacimiento, 2004) och Que la fuerza te acompañe (El Gaviero, 2005). Med Guía inútil de un naufragio (DVD Ediciones, 2004) vann han Andalusiens poesipris för unga poeter (Premio Andalucía Joven de Poesía 2003). Han har publicerat romanerna Inopia (El Gaviero, 2008) och Mi padre y yo. Un western som fick Agrariapriset (2013), till bästa biografin. Hipstamatic 100 (La Voz de Almería, 2014) är en samling av hans utgivna artiklar i tidningen La Voz de Almería. Juan Manuel Gil är kursledare i en verkstad i kreativt skrivning och medverkar varje vecka i tidningen La Voz de Almería.

“Road Movie” och “Första dagen” är dikter som blev utgivna av den mexikanska nättidskriften Punto de partida i Poesía, nº 140. UNAM.

Översättning av Albert Herranz Hammer.



Första dagen


Låt oss påstå att jag säger sommar
Raymond Carver

Låt oss tänka att det här är sant,

att varje ord som jag här skriver

radar upp kroppar, lakan och vatten

—utan att falla i falska förhoppningar—.

Att vägen som för oss bort

är nu vårt enda förbindelse

och att tiden är en slump

eller att den inte är det eller kanske är det.

Låt oss tänka att det här är sant,

att idag ljuger jag inte,

att allt slår in som beräknat:



klockan är fem på morgonen,

och solen hotar med att vara sen

 
och resan tycks vara en cirkel.

Att överge en bostad. 

Foto av Kgrr

Día primero

Vamos a suponer que digo verano
Raymond Carver

Imaginemos que esto es realidad,
que cada palabra que aquí escribo
alinea cuerpos, sábanas y agua
—sin incurrir en falsas esperanzas—.
Que la carretera que nos aleja
es ahora nuestra única unión
y que el tiempo es azar
o no lo es o quizá lo sea tal vez.
Imaginemos que esto es realidad,
que no miento por hoy,
que todo sale según lo previsto:
son las cinco en punto de la mañana,
el sol amenaza con su retraso

y el viaje se antoja circular.
Es el abandono de la vivienda.





Road movie




 
Var ska vi fly?

På bordet lämnade jag

den exakta kontors röran

och de sårade månaderna

och de nya spökena.

Det är det enda arvet jag kan prata om.



Jag längtar den noggranna geografin

som resan mellan den

intagna trädgården

och det utländska rummet föreslår mig;

sökandet av de första grenarna

och min flykts granskning.

Kanske motståndet och revolutionen

av dessa som jag som

lider av förföljelsemani.

Foto av Joe Hall

Road movie

 
¿Hacia dónde huir?

Sobre la mesa abandoné
el preciso desorden de oficina
y los meses heridos
y los nuevos fantasmas.
Es la única herencia de la que puedo hablar.

Anhelo la precisa geografía
que me propone el tránsito
del jardín ocupado
a la habitación extranjera;
la búsqueda de las primeras ramas
y el escrutinio de mi huida.
Tal vez la resistencia y la revolución
de quienes como yo
padecen manía persecutoria.