Elsa López (1943), är antropolog, författare och poet. Har publicerat mer än trettio verk i flera genre, bland dem den uppmärksammade romanen El corazón de los pájaros (2001), essäboken La sabiduría popular en la arquitectura (1994), och diktböckerna La fajana oscura (1989) som fick det internationella lyrikpriset Rosa de Damasco och Mar de amores (2002) som fick José Hierros lyrikpris. Viaje a la nada (2016) är hennes sista diktsamling.
Översatt av David Aeberhard Guijosa.
23
Så kommer kvällen.
Solen på ryggen utan ett moln,
utan ett tecken som tyder på tomheten
som långsamt börjar tillskansa sig min bröst.
Inte en skugga.
Inte en enda rörelse som påvisar förlusten.
Bara kylan i fingrarna och fingertopparna
Och stelfrusna läppar slutna för rösten och sina kadenser.
(Intet skjuter solen mot världens enda.
Bara fem vittnen till en sådan obetydlig händelse)
23
Así llega la tarde.
El sol sobre la espalda sin una nube,
sin un gesto que delate el vacío
que lentamente se va apropiando de mi pecho.
Ni una sombra.
Ni un leve movimiento que indique la derrota.
Solo el frío de los dedos y la punta de los dedos.
Y los labios ateridos cerrados a la voz y sus cadencias.
(La nada empuja al sol hacia el final del mundo.
Solo cinco testigos para un hecho tan nimio)
 |
| Frozen phone and pier - odwalker |
18
När metallen öppnar sin käft
vältrar sig intet, det ängslas,
blir till ilska, blir till turkost skum,
blir som en jätte över det kalla i vattnet.
Måndagen 20:e februari. 8:45 på morgonen
18
Cuando el metal abre sus fauces
la nada se revuelca, se inquieta,
se hace rabia, se hace espuma turquesa,
se agiganta sobre lo frío del agua.
Lunes 20 de febrero. 8:45 de la mañana
8
Så är döden.
Så pass stilla och kall.
Så tyst.
Som den bergskedja av granar och snö
som täcker fönstret
och delar världen i två.
På ena sidan lämnas havet
och en fyr som oavbrutet upprepar
signalen av förvillelse.
På andra sidan den gråa onduleringen
från en tavla av Fhran Kolher.
Så den näst sista dagens gryning.
Så evigheten
utan det minsta spår av liv.
Lördag 18:e februari. 7:30 på morgonen
8
Así es la muerte.
Así de quieta y fría.
Así de silenciosa.
Como esa cordillera de abetos y de nieve
que cubre la ventana
y parte en dos el mundo.
A un lado deja el mar
y un faro que repite sin cesar
la señal de extravío.
Al otro lado de la gris ondulación
de un cuadro de Fhran Kolher.
Así el amanecer del penúltimo día.
Así la eternidad
sin el menor vestigio de la vida.
Sábado 18 de febrero. 7:30 de la mañana
Alla tre översatta dikter kommer ur Resan till intet (Viaje la nada, 2016).
