tisdag 17 januari 2017

Edith Södergran, dos poemas


Edith Södergran (1892-1923) vivió una de las épocas más dramáticas de la historia de Finlandia que pasó de ser el Ducado de Finlandia, perteneciente a Rusia pero con una gran autonomía, a estado independiente (1917) y a sufrir una terrible y sangrienta guerra civil (1918). En 1916 publica el poemario Dikter, que es recibido muy positivamente y coloca a Södergran en el mapa de la cultura finlandesa. De este libro son los dos poemas que publicamos. Posteriormente publicó Septemberlyran (1918), Rosenaltaret (1919) y Landet som icke är (1925). En ellos se pueden ver claramente las influencias del feminismo, el simbolismo ruso y francés, el expresionismo alemán (en especial Heinrich Heine) y Friedrich Nietzsche.


Ví un árbol...

Vi un árbol más grande que los demás
que estaba inclinado por las numerosas piñas inalcanzables;
vi una gran iglesia con las puertas abiertas
y que todos salían de ella pálidos y fuertes
y dispuestos a morir;
vi como una mujer maquillada jugaba sonriendo
a los dados su felicidad
y vi como perdía.

Había entorno a todo ello una línea trazada
que nadie atraviesa.


 
Vierge Moderne

No soy una mujer, soy un ser neutro.
Soy una niña, un paje y una decisión atrevida,
soy el trazo sonriente de un sol escarlata...
Soy una red para todos los peces golosos,
soy un brindis en honor a todas las mujeres.
Soy un paso hacia el azar y la perdición,
soy un salto hacia la libertad y mi propio yo...
Soy la sangre susurrante que habla al hombre,
soy el escalofrío del alma, el deseo de la carne y su negación,
soy la señal de entrada a nuevos paraísos.
Soy una llama, franca e indagadora,
soy agua, profunda pero desafiante hasta las rodillas,
soy el fuego y el agua juntos en sincera unión libre... 



Del libro Dikter. Publicado en el Baile del Sol con el título Yo no soy una mujer. Traducción de Albert Herranz Hammer.



    Foto: Gatamoix.



Jag såg ett träd som var större än alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.
En krets var dragen kring dessa ting
den ingen överträder. 


Vierge Moderne 

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor... 


Från boken Dikter (1916).






söndag 15 januari 2017

Bruno Mesa, två dikter



Bruno Mesa (Teneriffa, 1975), är författare och översättare, han har publicerad diktsamlingarna Laboratorium (Visor, 2000), Ingen (Visor, 2002), Fabio Montes bok (La Palma, 2010) och Vittnena (Pre-textos, 2015); novellsamlingen Ulat och andra fiktioner (Idea, 2007) och romanen Den häftade mannen (Paréntesis, 2009); essäerna Argumenten söker en författare (La Caja Literaria, 2009) och dagboken Spara ingenting i dina fickor (Impronta, 2015). Han har översatt framför allt italienska poeter till spanska, bland andra: Girogio Vigolo, Camillo Sbarbaro, Edoardo Sanguineti, Eugenio Montale och Paolo Febbraro.




Sparv till en sjukling


Sömnlösheten brinner i hans säng:
han hostar och svär,
och natten utvidgas med öppna ögon, oändlig.
Han andas långsamt, som om andningen var något komplext
något han lär sig nu.
Men du, som känner honom väl, lämnar en sparv på hans bröst.
Det räcker så natten går framåt och han somnar.
Så som i hans barndom är det bara den sparven som räddar honom från avgrunden.





Folkvandring



De hoppas på att få vila i denna kust som en ursinnig vind räfsar:
de vill stillheten hos våra avstjälpningsplatser, hjärtattackernas
sjögång och en sol av öl
som rinner över gapande avenyer.
Lyxen i vårt avfall är deras paradis,
och även om deras föräldrar säljer ryggen
i förorternas lager, det kommer inte att stoppa flykten.

De som ser ordning i vår massaker,
en fred konsoliderad i slaget.
Vi har allt, men inte deras blick
som är kanske det ända vi kan nå.




Från boken Vittnena, 2015. Översättning av David Aeberhard Guijosa.






Sweet Sparrow - Janae Corrado






Gorrión para un enfermo


El insomnio está ardiendo en su cama:
tose y maldice,
y la noche se dilata con los ojos abiertos, interminable.
Respira lento, como si respirar fuera algo complejo,
algo que estuviera aprendiendo.
Pero tú, que le conoces bien, dejas un gorrión sobre su pecho.
Basta eso para que la noche avance y él se duerma.
Igual que cuando niño sólo ese gorrión le salva del abismo.





Éxodo


Esperan descansar en esta costa que un viento furioso rastrilla:
quieren la tranquilidad de nuestros vertederos, el oleaje
de los infartos y un sol de cerveza
que se derrama por las avenidas boquiabiertas.
El lujo de nuestra basura es su paraíso,
y aunque sus padres venden la espalda
en almacenes de periferia, no detendrán su fuga.

Ellos que ven un orden en nuestra masacre,
una paz consolidada en la batalla.
Todo lo tenemos, pero no su mirada
que acaso sea lo único que podemos alcanzar.




Del libro Testigos de cargo, Ed. Pre-textos, 2015.