torsdag 22 juni 2017

La noche de Valpurgis de Karin Boye



Karin Boye (1900-1941) es una de las autoras más populares de Suecia. Escribió poesía y prosa. Su vida penduló entre la visión religiosa del mundo, su bisexualidad y la poca, según ella, repercusión que su obra tenía. En la actualidad, Karin Boye, está considerada como una autora clásica y muchos de sus libros son reeditados con regularidad. Los poemas traducidos son del poemario För trädets skull publicado en 1935 y publicado en España por la editorial El Baile del Sol en 2016.




Traducción: Albert Herranz Hammar.











Noche de Valpurgis


Tardíamente estoy ante la montaña de los destinos.
A mi alrededor, como nubes de tempestad
se arremolinan seres sin forma, animales nocturnos,
de alas negras,
ojos de fósforo.
¿Me quedo? ¿Me voy? El camino está a oscuras.
Si me quedo pacíficamente al pie de la montaña
no me pasará nada.
Tranquila puedo ver su lucha como un juego de niebla en el aire,
desorientada.
Sin embargo, me voy, me voy sin saber nada más.
Para aquel que da los pasos
la vida es un cuento.
Para mi, fuego
cabalgaré sobre serpientes de fuego.
Para mí, viento
volaré sobre dragones alados de viento.
Para mi, la nada,
perdida en la tormenta
lanzada viva o muerta hacia delante, un destino pesado.






Valborgsnatt


Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.
Själv intet,
själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.






                                  







Sí, es verdad que duele


Sí, es verdad que duele cuando los brotes se abren.
¿Qué otro motivo hay para que la primavera dude?
¿Por qué tiene que estar atada toda nuestra ardiente espera
al pálido helor amargado?
El refugio durante el invierno fue el capullo.
¿Qué novedad es esa que consume y estalla?
Sí, es verdad que duele cuando los capullos se abren.
Dolor para lo que crece
                                           y lo que constriñe.

Sí, es verdad que es difícil cuando las gotas caen.
Temblorosas de angustia cuelgan pesadas,
se aferran a la rama, se hinchan, se deslizan–
el peso las arrastra hacia abajo, por mucho que se afiancen.
Es difícil sentirse insegura, temorosa y dividida,
es difícil sentir como el abismo atrae y llama,
y a pesar de ello permanecer y temblar–
Es difícil querer quedarse
                                          y querer dejarse caer.

Entonces, cuando todo es difícil y nada ayuda,
se rompen como un júbilo los brotes del árbol.
Entonces, cuando ningún miedo retiene,
caen brillantes las gotas de las ramas
olvidan que estaban asustadas por lo nuevo,
olvidan su angustia por el viaje–
sienten en un segundo su mayor certeza,
descansan en la confianza
                                           que crea el mundo.






Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
                             och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                            som skapar världen.
mitt innerstas tågor.








1 kommentar:

  1. Gràcies per la traducció d'aquests meravellosos poemes de Karin Boye

    SvaraRadera