Oscar Parland, tres poemas

Cuando Henry Parland (1908-1930) debuta en 1929 con Idealrealisation (libro del cual proceden estos poemas) el modernismo finlandés estaba bien afianzado en la literatura del país. Hacía trece años que Edith Södergran había debutado. Elmer Diktonius y Hagar Olsson eran autores consolidados. 

Henry Parland es un autor influenciado por Edith Södergran, Mayakovski, Max Brod, Heinrich Mann, Tristan Tzara, Jeean Cocteau y Franz Kafka.

La mayoría de su obra se publicó de forma póstuma bajo la tutela de su hermano Oscar Parland, también escritor. 

Traducción de Albert Herranz Hammar.

XV 

Todos
quieren alguna cosa de mi
incluso el humo del tabaco
interroga en el aire
puertas amenazan con tragarme,
los piernas de las cerillas 
son tan largas y hambrientas,
las tazas de café fruncen 
sus labios pálidos despectivamente–.







XV

Alla
vill de någonting av mig
t. o. m. cigarettröken
ringlar frågetecken
dörrar hota sluka mig,
tändstickornas ben
äro så långa och hungriga,
kaffekopparna kröka föraktfullt
sina bleka läppar –.

smoking galaxies - karina yeznaian

XIV

Hace tanto frío hoy.
el aliento de la publicidad de los cines
pincha como agujas de hielo.
La sombra de los cables eléctricos
quiere decapitarme.
El aire, temblando de frío
se ha escondido detrás de la esquina más cercana.







XIV

Det är så kallt i dag.
Bioreklamernas andedräkt
sticker som isnålar.
Ledningstrådarnas skuggor
vilja skära halsen av mig.
Luften har huttrande
krupit bakom närmaste gathörn.

XIII 

Dejad
que las caras en los carteles
griten su: ¡Yo! ¡Yo! ¡Yo!
– Cuando comiencen a gritar:
¡Nosotros! ¡Nosotros! ¡Nosotros!
Arrancaremos la queja de sus muecas
dejaremos que el sol
los maquille hasta convertirlos en rostros de persona.







XIII

Ansiktenas affischer
låt dem skrika
sitt: jag! jag!
– först när de börjat tjuta:
vi! vi! vi!
skall vi rycka gnället från grimasen,
låta solen
sminka dem till mänskoanleten.

Ben Clark, fem dikter

Ben Clark (Ibiza, 1984), är författare och översättare, han har publicerad diktsamlingarna Los hijos de los hijos de la ira (Hiperión, 2006; återutgiven av, Delirio, 2017) som fick lyrikpriset Hiperión 2006, Cabotaje (Delirio, 2008), Basura (Delirio, 2011), La Fiera (Sloper, 2014) som fick lyrikpriserna Ciutat de Palma Joan Alcover och Spanska Radios lyrikpris El Ojo Crítico under år 2014. Han har översatt engelsktalande författare till spanska, bland andra: Anne Sexton, Edward Thomas, Stephen Dunn och George Saunders.

Vi vill gratulera Ben Clark för hans sista diktsamling La policía celeste, ännu inte utgiven, som fick förra månaden den internationella lyrikpriset Fundación Loewe. 

På Södertexter publiceras idag två dikter av hans sista bok La policía celeste tillsammans med tre dikter från hans tidigare bok Basura. 

Stor tack till Ben Clark för att han så generöst delade med sig de outgivna dikterna från La policía celeste så att de kan läggas ut på Södertexter.

Översatt av David Aeberhard Guijosa, korrekturläsning av Ida Bergman

Abandoned Railroad Car - Rennett Stowe

METYLENBLÅTT


Om du är född i havet vet du att det inte är blått.
Du vet att det speglar himmelen och att alla
bilder du tecknade av havet är fel.

Om du växte upp i havet vet du att sex
på stranden är obekvämt och att alla
filmer ljuger på något sätt.

Om du tog med dig dina barn fram till brädden
vet du att havet är skrämmande
och att sanningen är att det är svart och att det är djupt.

Och om du som gammal har skådat havet,
det metylenblåa havet,
vet du om sinnenas vrak.

Blått. Djupblått.
Spegling av speglingen av ett minne.






AZUL DE METILENO


Si has nacido en el mar sabrás que no es azul.
Sabrás que el mar refleja el cielo y todos
tus dibujos del mar están mal hechos.

Si has crecido en el mar sabrás que el sexo
en la playa es incómodo y que todas
las películas mienten de algún modo.

Si llevaste a tus hijos a la orilla
sabrás que el mar da miedo
y que en verdad es negro y es profundo.

Y si viejo has mirado el mar, el mar
azul de metileno,
sabrás de los desahucios de la mente.

Azul. Azul profundo.
Reflejo del reflejo de un recuerdo.                                                  




*****




ABERFAN

Wales, 21 oktober 1966

Min farmor och de dödas farmödrar.
Svart tunga av sten, vatten och kol.

⏤Nej, sade de. Gå tillbaka
till din hemby. Fler händer ryms inte.
Det är för mycket folk.






ABERFAN

Gales, 21 de octubre de 1966

Mi abuela y las abuelas de los muertos.
Lengua negra de roca, agua y carbón.

⏤No ⏤le dijeron⏤. Vuelva
a su pueblo. No caben ya más manos.
Hay demasiada gente.








Från "La policía celeste", 2017.

Dirty 12/52 - Gauthier DELECROIX - 郭天

Så började millenniet: det kom inga anfall
som vissa påstår,
det kom inga flygplan, det blev inga döda.
Det blev bara sopor.
Två millennier resta på sopor
som sedan alstrade mer sopor när de föll
som regn, på marken.






Así empezó el milenio: no hubo ataques
como algunos sostienen,
no hubo aviones, ni muertos.
Hubo sólo basura.
Dos milenios erectos de basura
que generaron luego más basura al caer,
como lluvia, sobre el suelo.

*****

Att skriva en smula i ett land av överdrifter.





Escribir poco en un país de excesos.

*****

Att vara invandrare är inte lätt
men jag förstod snart
att om man ger sken av att vara
italienare (något som är
avskyvärt för en grek)
minskar övergreppen
nästan med hälften till skillnad mot
att någon tror att man är rumän.
Så är det. Dessutom har jag
turen att veta
att er italienska är ännu skralare
än min.





Ser inmigrante no es fácil,
pero he comprendido pronto
que si uno se hace pasar
por italiano (aunque es algo
muy odioso para un griego)
los abusos se reducen
casi a la mitad respecto
a que te crean rumano.
Es así. Cuento, además,
con la suerte de saber
que vuestro italiano es más escaso
incluso que el mío.  






Från "Basura", 2011

Två dikter av Erika Martínez

Erika Martínez (1979) Har en doktorexamen i spansk språkvetenskap och har en examen i litteraturteori. Hennes första bok, Color carne (Pre-textos, 2009), vann hon Spanska Nationalradios poesipris för unga poeter (Premio de Poesía Joven Radio Nacional de España). Erika Martinezs andra diktsamling, El falso techo (Pre-textos, 2013), blev utvald av kulturmagasinet ”El Cultural” som en av de fem bästa böcker utgivna i 2013. Hennes senaste bok är Chocar con algo (Pre-textos, 2017). 

Hon har publicerat aforismboken, Lenguaraz (Pre-textos, 2011), och har medverkat i samlingsböckerna Pensar por lo breve. Aforística española de entresiglos (2013), L’aforisma in Spagna (2014) och Bajo el signo de Atenea (2017).

Hon jobbar som professor i hispanoamerikansk litteratur på Granadas Universitet. 

Översatt av David Aeberhard Guijosa.

SPANIEN

Hon jobbade hårt för att glömma
att gårdagen är en ringande telefon
och en inkasserare som väntar.
Hon ammade mig en gång,
nu får jag stryk.
Om jag inte skyndar mig dör jag
utan att förstå hennes navel.
Jag vill föda en medborgare
för att lära känna henne.






ESPAÑA

Trabajó duro para olvidar
que ayer es un teléfono sonando
y un cobrador en espera.
Una vez me amamantó,
ahora mi atiza.
Si tardo mucho moriré
sin comprender su ombligo.
Quiero parir un ciudadano
para conocerla.

En tránsito (2011) - Matias Lavva

TRANSIT

Vi går fort, den ena efter den andra,
i omgångar, i korridorerna
släpar vi retoriken
av vår inplastat bagage.

Bredvid de stora glaspanelerna,
genom bullret går vi tysta
och tysta genom tystnaden.
Det klibbiga skymningsljuset
torkar sina händer 
på våra ryggar.

Är någon kvar? —undrar jag.
En vind utan tid susar
i embarkeringsbryggan, och i fjärran
flygplanet drar en bisektris
mellan banan och vår häpnad
Luktar inte landskapet
— frågar du mig— som formalin?

TRÁNSITO

Caminamos aprisa, uno detrás de otro,
dándonos relevos, arrastrando
por los pasillos la retórica
de nuestras maletas plastificadas.

Junto a las grandes cristaleras,
atravesamos el bullicio en silencio
y en silencio el silencio.
La luz pegajosa del atardecer
se limpia las manos
en nuestra espalda.

¿Queda alguien? —dudo.
Un aire sin tiempo silba
desde el túnel de embarque, y a lo lejos
el avión traza una bisectriz
entre la pista y nuestro asombro.
¿No huele —me preguntas—
a formol el paisaje?

Dikterna tillhör boken El falso techo (Pre-textos, 2013).

La noche de Valpurgis de Karin Boye

Karin Boye (1900-1941) es una de las autoras más populares de Suecia. Escribió poesía y prosa. Su vida penduló entre la visión religiosa del mundo, su bisexualidad y la poca, según ella, repercusión que su obra tenía. En la actualidad, Karin Boye, está considerada como una autora clásica y muchos de sus libros son reeditados con regularidad. Los poemas traducidos son del poemario För trädets skull publicado en 1935 y publicado en España por la editorial El Baile del Sol en 2016.

Traducción: Albert Herranz Hammar.

Noche de Valpurgis


Tardíamente estoy ante la montaña de los destinos.
A mi alrededor, como nubes de tempestad
se arremolinan seres sin forma, animales nocturnos,
de alas negras,
ojos de fósforo.
¿Me quedo? ¿Me voy? El camino está a oscuras.
Si me quedo pacíficamente al pie de la montaña
no me pasará nada.
Tranquila puedo ver su lucha como un juego de niebla en el aire,
desorientada.
Sin embargo, me voy, me voy sin saber nada más.
Para aquel que da los pasos
la vida es un cuento.
Para mi, fuego
cabalgaré sobre serpientes de fuego.
Para mí, viento
volaré sobre dragones alados de viento.
Para mi, la nada,
perdida en la tormenta
lanzada viva o muerta hacia delante, un destino pesado.






Valborgsnatt

Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.
Själv intet,
själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.

                                  

Sí, es verdad que duele


Sí, es verdad que duele cuando los brotes se abren.
¿Qué otro motivo hay para que la primavera dude?
¿Por qué tiene que estar atada toda nuestra ardiente espera
al pálido helor amargado?
El refugio durante el invierno fue el capullo.
¿Qué novedad es esa que consume y estalla?
Sí, es verdad que duele cuando los capullos se abren.
Dolor para lo que crece
                                           y lo que constriñe.

Sí, es verdad que es difícil cuando las gotas caen.
Temblorosas de angustia cuelgan pesadas,
se aferran a la rama, se hinchan, se deslizan–
el peso las arrastra hacia abajo, por mucho que se afiancen.
Es difícil sentirse insegura, temorosa y dividida,
es difícil sentir como el abismo atrae y llama,
y a pesar de ello permanecer y temblar–
Es difícil querer quedarse
                                          y querer dejarse caer.

Entonces, cuando todo es difícil y nada ayuda,
se rompen como un júbilo los brotes del árbol.
Entonces, cuando ningún miedo retiene,
caen brillantes las gotas de las ramas
olvidan que estaban asustadas por lo nuevo,
olvidan su angustia por el viaje–
sienten en un segundo su mayor certeza,
descansan en la confianza
                                           que crea el mundo.






Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
                             och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                            som skapar världen.
mitt innerstas tågor.

Olika räknesätten i två dikter av Katy Parra

Katy Parra (Murcia, 1964). Är poet och samordnare av olika poesiworkshops för barn och vuxna sedan 1998 i “Encuentro Internacional de Poetas Ártemis”. Hon har publicerat diktböckerna Ackorden i ensamhet (Acordes en soledad. Murcia, 1998), Symtomen av glömska (Síntomas de olvido. Ed. Sinmar, Madrid, 2000), Speglar för att fly till en annan strandkant (Espejos para huir hacia otra orilla. Ayto. de Toledo, Toledo, 2003), Idyllisk koma (Coma idílico. Ed. Hiperión, Madrid, 2008), Utifall fåglarna (Por si los pájaros. Ed. Visor, Madrid, 2008), Äpplet eller livet (La manzana o la vida. Ed. 4 de agosto, La Rioja, 2013), Delirium tremens - Personlig antologi (Delirium tremens - Antología personal. Raspabook, Murcia, 2015), Med rätt att dansa (Licencia para bailar. Ed. Valparaiso, Granada, 2016) och Osäker prognos (Pronóstico reservado. Ed. Arma Poética, Sevilla, 2016).

Några av Parras dikter har blivit översatta till engelska, franska och italienska. Hennes författarskap har fått flera utmärkelser, bland andra: Premio Nacional de Poesía Ciudad de Toledo (2003), Premio Internacional de Poesía Miguel Hernández. Comunidad Valenciana (2008), Premio Internacional de Poesía de Humor “Jara Carrillo” (2009) y Premio de Literatura Breve en Castellano Villa de Mislata (2015).

Översättning av Albert Herranz Hammar.



Kalkylblad


Människan är sig lik:
Planterar blommor, fortplantar sig,
försvarar hoppet,
letar efter sin andra hälft,
drömmer om det hen inte vågar bli
och gör intima löften
som hen inte kan hålla.
Sedan ändrar tiden hens strategi
och då underhåller hen sig
med att söka sig själv.
Skulpterar med sin vilja
sina sista ord
och uppfinner tron
i fall att det skulle finnas
någon evighet i kort termin.





Hoja de cálculo


El hombre es siempre el mismo:
Siembra flores, procrea,
defiende la esperanza,
busca su otra mitad,
sueña con lo
que no se atreve a ser
y hace promesas íntimas
que no puede cumplir.
Después el tiempo muda su estrategia
y entonces se entretiene
buscándose a sí mismo.
Esculpe a voluntad
sus últimas palabras
y se inventa la fe
por si existiera
alguna eternidad a corto plazo.

Fondo Antiguo de la Biblioteca de la Universidad de Sevilla -
Cálculo de distancias entre dos ciudades de Juan de Rojas Sarmiento

Snölån


De presenterade barndomen för mig,
och med den gjorde jag mina beräkningar
och förunderliga besvärjelser,
tills jag kom fram till katastrofala slutsatser.
Sedan doserade jag denna sorg
-som jag inte vet hur jag ärvde
eller från vilken förfäder-
och försökte vara av orostbart stål
för att inte falla i galenskap.
Men, eftersom jag inte kunde
slita vintern ur mina ögon,
stängde jag dem hårt
för att kunna drömma
och jag började att räkna sjustaviga verser
som en stackars idiot
tills jag tröttnade på att vara mig själv.
Och en april- eller decemberkväll
-jag minns bara att det var kallt-
gick jag i konkurs
och delade ut mitt arv bland fåglarna.





Préstamos de nieve


Me presentaron la infancia,
y con ella hice cálculos
y extraños sortilegios,
hasta llegar a conclusiones desastrosas.
Después dosifiqué aquella tristeza
-que heredé no sé cómo
ni de qué antepasado-
e intenté ser de acero inoxidable
para no sucumbir a la locura.
Mas, como no podía
arrancarme el invierno de los ojos,
los cerré firmemente
para poder soñar
y empecé a contar versos heptasílabos
como una pobre idiota
hasta que me cansé de ser yo misma.
Y una tarde de abril o de diciembre
-solamente recuerdo que hacía frío-
me declaré insolvente
y repartí mi herencia entre los pájaros.

Dos poemas del último libro de Oscar Nilsson Tornborg

Oscar Nilsson Tornborg (Göteborg, 1977) es un poeta y escritor sueco. Trabaja como profesor dentro de la rama de escritura creativa de la Universidad Popular de Skurups. A su primera publicación, el libro de poesía titulado Perdido/s (Vilse, Ed. FEL, 2011), pertenecen los dos poemas traducidos que pueden leerse aquí; después de ese trabajo publicó un segundo poemario titulado Subtextos (Undertexter, Ed. FEL, 2012) al que sigue su último poemario En dag har stormen redan dragit förbi (Un día por fin ha pasado la tormenta, Ed. Sadura, 2016). Entre sus colaboraciones destaca la serie de poemas escritos a modo de epílogo para el libro de Charlotte Qvandts titulado ¿Te despejas? (Klarnar du, Ed. FEL, 2013). Así mismo, también colabora con poemas y artículos en revistas como Ord & Bild, Pequod, Lyrikvännen, Res Publica, Rymden och OEI.

En esta entrada pueden leer la traducción de dos poemas del último libro del autor, Un día por fin ha pasado la tormenta (En dag har stormen redan dragit förbi, Ed. Sadura, 2016) que junto a las traducciones aparecidas en ACL Revista Literaria esperamos que sean una pequeña ventana por la que observar algo de la obra de este escritor del sur de suecia.

Traducción de David Aeberhard Guijosa


(3)


Hace frío afuera
y puedo oír la gelidez

moverse entre las casas.
Tengo un desván un viento
en mi interior.

Silba y está lleno
de desperdicios. 

(3)


Det är kallt ute
och jag hör kylan

röra sig mellan husen.
Jag har en vind inom mig.

Den viner och är full
av bråte. 

(1)


La gravilla de la calle, la alcantarilla, el dolor en
la pierna, la casa que ardió - la vieja

(decíamos que estaba demente, no - senil, eso decíamos, que
los bocadillos le crecían en las paredes y en las ventanas,

que el jardín le creció hasta la clausura, que
coleccionaba gatos, que comían de sus pies)

a quien llevaron hasta la salida y murió, pero
fue más hacia el final, lo recuerdo claramente

como nubes que casi
se pueden tocar.






(1)


Vägens grus, A-brunn, värken inuti
benet, huset som brann - den gamla

(vi sa att hon var dement, nej - senil, sa vi, att
smörgåsar växte på väggarna och i fönstren,

att trädgården växte igen, att hon
samlade på katter, att de åt av hennes fötter)

som leddes ut och dog, men
det var först senare, minns det tydligt

som moln du nästa
kan vidröra.

Juan Manuel Gil, i en road movie

Juan Manuel Gil (Almería, 1979). Har examen i spansk språkvetenskap. Han är en av grundarna av Cuadernos del Niño Bueno, tidskrift för skapande konst. Han har medverkat i tidskrifterna Müsu, Fósforo, Los Noveles, Nadadora och Salamandria, bland andra. Hans dikter har publicerats i samlingsvolymerna Después de todo (Cuadernos de Sandua, 2003), Como un sello (Libros del Claustro Alto, 2003), Sevilla. 24 poetas (Edición de César Sastre, 2004), Poesía por venir (Renacimiento, 2004) och Que la fuerza te acompañe (El Gaviero, 2005). Med Guía inútil de un naufragio (DVD Ediciones, 2004) vann han Andalusiens poesipris för unga poeter (Premio Andalucía Joven de Poesía 2003). Han har publicerat romanerna Inopia (El Gaviero, 2008) och Mi padre y yo. Un western som fick Agrariapriset (2013), till bästa biografin. Hipstamatic 100 (La Voz de Almería, 2014) är en samling av hans utgivna artiklar i tidningen La Voz de Almería. Juan Manuel Gil är kursledare i en verkstad i kreativt skrivning och medverkar varje vecka i tidningen La Voz de Almería.

“Road Movie” och “Första dagen” är dikter som blev utgivna av den mexikanska nättidskriften Punto de partida i Poesía, nº 140. UNAM.

Översättning av Albert Herranz Hammer.



Första dagen


Låt oss påstå att jag säger sommar
Raymond Carver

Låt oss tänka att det här är sant,

att varje ord som jag här skriver

radar upp kroppar, lakan och vatten

—utan att falla i falska förhoppningar—.

Att vägen som för oss bort

är nu vårt enda förbindelse

och att tiden är en slump

eller att den inte är det eller kanske är det.

Låt oss tänka att det här är sant,

att idag ljuger jag inte,

att allt slår in som beräknat:



klockan är fem på morgonen,

och solen hotar med att vara sen

 
och resan tycks vara en cirkel.

Att överge en bostad. 

Foto av Kgrr

Día primero

Vamos a suponer que digo verano
Raymond Carver

Imaginemos que esto es realidad,
que cada palabra que aquí escribo
alinea cuerpos, sábanas y agua
—sin incurrir en falsas esperanzas—.
Que la carretera que nos aleja
es ahora nuestra única unión
y que el tiempo es azar
o no lo es o quizá lo sea tal vez.
Imaginemos que esto es realidad,
que no miento por hoy,
que todo sale según lo previsto:
son las cinco en punto de la mañana,
el sol amenaza con su retraso

y el viaje se antoja circular.
Es el abandono de la vivienda.





Road movie




 
Var ska vi fly?

På bordet lämnade jag

den exakta kontors röran

och de sårade månaderna

och de nya spökena.

Det är det enda arvet jag kan prata om.



Jag längtar den noggranna geografin

som resan mellan den

intagna trädgården

och det utländska rummet föreslår mig;

sökandet av de första grenarna

och min flykts granskning.

Kanske motståndet och revolutionen

av dessa som jag som

lider av förföljelsemani.

Foto av Joe Hall

Road movie

 
¿Hacia dónde huir?

Sobre la mesa abandoné
el preciso desorden de oficina
y los meses heridos
y los nuevos fantasmas.
Es la única herencia de la que puedo hablar.

Anhelo la precisa geografía
que me propone el tránsito
del jardín ocupado
a la habitación extranjera;
la búsqueda de las primeras ramas
y el escrutinio de mi huida.
Tal vez la resistencia y la revolución
de quienes como yo
padecen manía persecutoria.

Juana Castro, det som ryms i en väska

Juana Castro (Villanueva de Córdoba, 1945) är poet och författare. Hon har publicerat mer än femton diktböcker, som Cóncava mujer (Zubia, 1978; återutgiven av müsu, 2004), Narcisia (Taifa, 1986), Arte de Cetrería (Diputación de Huelva, 1989; återutgiven av La Palma, 2004), Fisterra (Libertarias-Prodhufi, 1992), No temerás (Colección Torremozas, 1978; andra utgåvan, 2016), El extranjero (Rialp, 2000), Los cuerpos oscuros (Hiperión, 2005) och Heredad seguido de Cartas de enero (Fundación José Manuel Lara, 2010). Juana Castros Narcisia har blivit översatt till engelska (Uno Press, 2012) och fyra andra böcker har blivit översatta till italienska, ett urval av hennes dikter har också blivit översatta till katalanska, franska, tjeckiska, nederländska, kinesiska och lettiska. Castros författarskap och kulturverksamhet har fått flera utmärkelser, bland andra, Premio Nacional de la Crítica (2010), Medalla de Andalucía (2007), Premio de Poesía San Juan de la Cruz (2000) och Premio Nacional de la Mujer en los Medios de Comunicación, Instituto de la Mujer, Ministerio de Cultura (1984).

Översatt av David Aeberhard Guijosa.



Allt skinn i världen


Du ser dem hängande där, liggande, och säger,
kolla där, typiskt kvinnor, dumheter,
de har med sig den för att stoppa i läppstiftet,
mobilen, kanske en binda. Och du glömmer bort det.

Men de glömmer inte, de bär den som en katt,
som en trogen vän, som deras lösen,
som ett tydligt exlibris.

Du misstar dig om du tror, i din naivitet,
att den där saken gjord av bast eller av beige skinn
går bara att använda till att bära runt rouge, nycklarna, parfymen.

Jag har sett den på nätterna,
den där saken andas, den är en megalopolis,
den är inte stilla inuti, den är mångformig och växer.
När det är tid för bröd luktar den öl,
och när den är molnigt
är det även möjligt att där inne finns det
en dotter, en sol, en sax
för att sno röda rosor.

Där, den tredje juli, har jag sett fåglarna vakna sjungande
och det fanns en solfjäder till en pojkvän
och en honungsstjärna till modern.
I den blåa vrån, syglasögon,
faderns recept tills idag,
ett tygprov -underbart- som tapetseraren gav henne.
Längst in ligger romanen, Doris Lessings sista
och ett tiotimmarskort till gymmet.

Där går en flod,
dagen går, musiken och dimman…

Den där saken. Min väska.

Som flyter mot havet.




Från boken Säteriet följd av Januaribrev, Ed. Fundación José Manuel Lara, 2010.

Läder - Yvonne Larsson

Toda la piel del mundo


Tú los ves ahí colgados, tirados, y dices,
vaya cosa, son cosa de mujeres, tonterías,
lo llevan para meter el pintalabios,
el móvil, quizás una compresa. Y te olvidas.

Pero ellas no olvidan, lo llevan como a un gato,
como al fiel compañero, como su santo y seña,
como su claro ex-libris.

Te equivocas si crees, en tu inocencia,
que esa cosa de rafia o de piel beige
sirve para tener a mano el colorete, las llaves, el perfume.

Yo la he visto de noche,
esa cosa respira, es una megalópolis,
no está quieta por dentro, es multiforme y crece.
A la hora del pan huele a cerveza,
y cuando está nublado
te puedes encontrar con que ahí dentro
hay una hija, un sol, unas tijeras
de robar rosas rojas.

Ahí, a tres de julio, he visto amanecer los pájaros cantando
y había un abanico para un novio
y una estrella de miel para la madre.
En el rincón azul, las gafas de coser,
las recetas del padre a la fecha de hoy,
la muestra de la tela –preciosa– que le dio el tapicero.
Al fondo la novela, la última, de Doris Lessing
y el bono de 10 horas del gimnasio.

Por ahí pasa un río,
pasa el día, la música, la niebla...

Esa cosa. Mi bolso.

Que va a dar al mar.




Del libro Heredad seguido de Cartas de enero, Ed. Fundación José Manuel Lara, 2010.

Tomas Klas Ekström, tres poemas

Tomas Klas Ekström ha publicado ocho libros desde su debut el año 2002. Dos de ellos han sido traducidos al castellano. También tiene en su haber tres discos con el duo poetrónico Telegraf. Los poemas de la selección están ambientados en Malmö y otros lugares de Escania (Skåne, sur de Suecia).

Traducción de Albert Herranz Hammer.


SKÄRSERÖD 5:9

Me encuentro en la cocina,
la muerte acecha.
Me espera entre los matorrales de arándanos,
un gran animal negro.
Pero cuelgo un viejo trapo de cocina
ante la ventana
y busco entre las especias
que han perdido su aroma.
En vez de canela hay
dos moscas momificadas. 





SKÄRSERÖD 5:9
 
Jag befinner mig i köket,
döden ligger på lur.
Han väntar därute i blåbärsriset,
ett stort svart djur.
Men jag hänger upp en gammal
kökshandduk för fönstret
och rotar bland kryddorna
som förlorat sin doft.
Istället för kanel fanns där två
mumifierade flugor.

  

STRINDBERG SE DESPLOMA 


Strindberg se desploma en la radio, graniza
sobre los cubiertos de la mesa que hemos puesto fuera.
El tonel del agua se desborda,
y el lago.


Estamos sentamos juntos viendo
como el pálido invierno cae sobre agosto.
Oímos como las aves rapaces abren sus alas,
picos que rasgan la carne abatida.


Sobre August cae una zona sin cobertura de radio,
los vientos le alejan, sobre los cultivos y se filtra
en la tierra, se transforma en un gran jodido animal
que corre entre las piedras
y las raíces.


Se convierte en un remolino, expulsa arena a chorros
una esfera de piel y dientes, ojos
que relucen a pesar de la oscuridad. 





STRINDBERG BRAKAR 


Strindberg brakar i radion, det haglar
över disken vi ställt ut.
Vattentunnan svämmar över sina bräddar,
och sjön.

Vi sitter tätt tillsammans och ser
vinterns bleke falla över augusti.
Hör rovfåglarnas vingspröt fällas ut,
näbbar som river i det slagna köttet.

På August faller en radioskugga,
han driver bort, ut över åkrarna och ner
i jorden, blir ett stort jävla djur
som rinner fram mellan stenarna
och rötterna.

Blir en malström av sprutande sand,
ett klot av päls och tänder, ögon
som blänker trots mörkret. 

NOMBRES ININTELIGIBLES


Son los pálidos dedos largos
que interpretan sobre las farolas de la ciudad,
todo el camino desde la calle Amiralsgatan
hasta Rosengård.
Bajo los pasajes subterráneos el grafiti ha creado
hace tiempo una costra sobre el cemento,
donde las firmas hace décadas se han entrelazado
hasta hacer sus nombres ilegibles.




OLÄSLIGA NAMN

Det är de långa bleka fingrarna
som spelar på stadens gatlyktor,
hela vägen längs Amiralsgatan
och ut till Rosengård.
Under gångtunnlar där graffitin för länge sedan
bildat en sårskorpa över cementen,
där taggarna sedan årtionden trasslat ihop sig
i varandras oläsliga namn. 

Raúl Quinto, två dikter

Raúl Quinto (Cartagena, 1978) Är konsthistoriker för Granadas Universitet. Han skriver poesi, prosa och teater. Han har publicerat diktböckerna Grietas (Dauro, 2002; återutgiven ihop med Poemas del Cabo de Gata, La Garúa, 2007) och La piel del vigilante (DVD, 2005), som fick Andalusiens ungdomspris 2004, La flor de la tortura (Renacimiento, 2008) och Ruido Blanco (La Bella Varsovia, 2012). Quinto har också publicerat hybridprosa i böckerna Idioteca (El Gaviero, 2010), Yosotros (Caballo de Troya, 2015) och Hijo (La Bella Varsovia, 2017). Hans dikter finns i olika antologier som Andalucía Poesía Joven (Plurabelle, 2004), Agua (La Tertulia, 2002) eller Palabras sobre Palabras (La Tertulia, 2002). Raúl Quinto har publicerat i olika tidskrifter som Sibila, Salamandria, Extramuros, Kafka eller Contra Tiempo och tidningar som La Opinión de Granada.

Översättning av Albert Herranz Hammer.


Informatören

Alla förväntar sig skrik. Men inget hörs.

(Georg Heym)

Sanningen, lögnen,
avståndet som slutar när fingrarna möts,
aldrig sagda ord, ständigt öppna sår
som regnar utan mening som damsvärmar,
min sanning, deras lögn,
håligheten som slits ut av att rymma ekon,
ständigt döda ord, aldrig fyllda sår.


Ordet består
bakom förklädnaden, tomheten.
Deras sanning, min lögn.


Man kan se läppars avtryck, kyssen,
man kan se resterna av en våldtagen kista,
sänkta viskningar under de ockra bladen,
lerstumparna, molnens cancer,
men inte sanningen.


Från La piel del vigilante (DVD, 2005).






El informador

Todos aguardan gritos. Pero nada se escucha. 

(Georg Heym) 

La verdad, la mentira,
la distancia que cesa al roce de los dedos,
palabras nunca dichas, heridas siempre abiertas
que llueven sin sentido como enjambres de polvo,
mi verdad, su mentira,
el hueco que se agota de contener los ecos,
palabras siempre muertas, heridas nunca plenas.

Persiste la palabra
tras el disfraz, la nada.
Su verdad, mi mentira.

Se puede ver la marca de unos labios, el beso,
se puede ver el poso de un ataúd violado,
los susurros hundidos bajo las hojas ocres,
los muñones de barro, el cáncer de las nubes,
pero la verdad no.











Händernas spricka


Många händer är som sakliga rökstegar
där varje trappsteg är en öppen armstump.


Några av dessa händer dör i gryningen
när de plötsligt faller innanför en enda handske.


Därför de är redan trötta
och kan inget annat än klamra sig fast vid en benluft.


Några av dessa händer är gjorda av varm vax
och i halsarna sover härdade tårar.


Många händer gömmer skallar i sina naglar
och söker döden i varje smekning.


Därför de är tröttheten
och de kan inte greppa efter något som inte smärtar.



Från Grietas, Poemas del Cabo de Gata (La Garúa, 2007)






La grieta de las manos


Muchas manos son lentas escaleras de humo
donde cada peldaño es un muñón abierto.


Algunas de esas manos mueren de madrugada
al despeñarse súbitas dentro de un solo guante.


Porque están ya cansadas
y no pueden asirse más que a un aire de hueso.


Algunas de esas manos son de cera caliente
y duermen en los cuellos endurecidas lágrimas.


Muchas manos cobijan cráneos en las uñas
y buscan a la muerte en todas sus caricias.

Porque son el cansancio
y no pueden asirse a nada que no duela.

Poemas de la industria, Hans Pettersson

Hans Pettersson publicó los tres poemas aquí traducidos en una edición especial que hizo la revista Folket i Bild, todavía activa. Al final de los años setenta, la sección de la revista localizada en la población de Surahammar, cerca de la ciudad de Västerås, reunió a cinco autores relacionados con esta localidad por nacimiento o por domicilio y que hubieran escrito sobre la situación de los obreros de la industria siderúrgica, que era de vital importancia para la supervivencia económica de ese área de Suecia. 

El libro, que se tituló Bruksliv (Vida de industria) se publicó en 1978. Del autor no aparece otra cosa que una nota sucinta que reza: 

Hans Petterson: Nacido en 1950. Residente en Surahammar hasta 1974. Hoy reside en Göteborg.

Todavía, mientras escribo estas líneas para los poemas traducidos, no he logrado encontrar información alguna sobre el autor o dar con él, por ahora parece no quedar ni rastro.

Nota y traducción: David Guijosa.

Surahammars Bruk  (DIG95576) Anónimo, 1919. Fuente: Tekniska Museet

Hierro

El anciano describe la encorvadura de un pino negro y sus líneas sobre el cielo nocturno del oeste. Juega con la mirada sobre el río Kolbäck, la fundición y las altas torres de ladrillo; el humo sobre el espejo del agua. 

Aún lleva el hierro como lava incandescente sobre sus hombros desnudos. Hierro que marca todo lo vivo a su alrededor e imprime a fuego su estigma de clase en aquello que toca. Lleva el hierro en el arco de su propia espalda. 

Así es la imagen. En el agua se puede escurrir y deshacerse, partirse en círculos cuando un lucio golpea los juncos. Pero nunca desaparecer del todo, nunca desaparecer del todo. 

Järn 

Den gamle mannen beskriver en martalls kutighet och linjer mot kvällshimlen i väster. Han spelar med blicken ut över Kol-bäcksån, järnbruket och de höga tegelskorstenarna; röken i vattnets spegel. 

Ännu bär han järnet som glödande lava på sina bara skuldror. Järnet som präglar allt levande i dess närhet och bränner sitt klassmärke där det kommer åt. Han bär järnet i sin egen ryggs krumhet. 

Så är bilden. I vattnet kan den glida isär, spricka ut i cirklar när en gädda slår i vassen. Men aldrig helt försvinna, nej aldrig helt försvinna.

Surahammars Bruk  (DIG95553) Anónimo, 1924. Fuente: Tekniska Museet

El valor del trabajo 


Es una mañana de invierno, 
el frío resiste testarudo en su sitio 
y yo me mantengo en casa. 
Frente a mí 
tengo una foto de la fundición: 
tres jóvenes obreros 
hacen rodar calces junto a la fachada de ladrillo del taller. 
Cargan los aros con esfuerzo en las vagonetas. 
Una tabla delgada como pasarela desde el suelo. 
Es una imagen antigua 
lo veo en las gorras que llevan 
y en el ancho de la vía angosta 
que hace tanto que dejó de usarse. 
También han desaparecido los peones de descarga. 




Queda la distancia 
entre dos mundos: 
el golpe del martillo que se oye hasta aquí 
y la casa señorial al fondo. 
Quedan los obreros despedidos 
tras la siega durante la crisis del acero. 
Y también queda el desprecio por el trabajo físico 
en los despachos de dirección de las empresas. 
El trabajo, 
que hace que sea posible 
que puedan vivir sus vidas. 

Arbetets värde 


Det är vintermorgon, 
kylan biter sig envist kvar 
och jag håller mig inomhus. 
Framför mig 
ligger ett fotografi från järnbruket: 
tre unga arbetare 
rullar ring utanför smedjans tegelfasad. 
Mödosamt lastas hjulringen på trallor. 
En smal bräda ligger spång från marken. 
Det är en gammal bild, 
jag kan se det på vegamössorna de bär  
och på den smalspåriga järnvägen 
som för länge sedan tagits ur bruk. 
Borta är också lossarlaget.  




Kvar finns gapet 
mellan två världar: 
hammarslagen som hörs ända hit 
och herrgården i bakgrunden. 
Kvar finns de sparkade arbetarna 
i stålkrisens efterskörd. 
Och kvar finns föraktet för kroppsarbete 
i bolagets styrelserum. 
Arbetet, 
som gör deras liv 
möjliga att leva.  

Surahammars Bruk  (DIG95536) Anónimo, 1929. Fuente: Tekniska Museet

Personas
sin la decencia de la solidaridad
nunca logran salir
de sí mismas, viven
siempre dentro de sí mismas.
Solas como en la muerte.




Människor
utan solidaritetens värdighet
når aldrig ut
ur sig själva, lever
bara i sig själva.
Ensamma som i döden.

Edith Södergran, dos poemas

Edith Södergran (1892-1923) vivió una de las épocas más dramáticas de la historia de Finlandia que pasó de ser el Ducado de Finlandia, perteneciente a Rusia pero con una gran autonomía, a estado independiente (1917) y a sufrir una terrible y sangrienta guerra civil (1918). En 1916 publica el poemario Dikter, que es recibido muy positivamente y coloca a Södergran en el mapa de la cultura finlandesa. De este libro son los dos poemas que publicamos. Posteriormente publicó Septemberlyran (1918), Rosenaltaret (1919) y Landet som icke är (1925). En ellos se pueden ver claramente las influencias del feminismo, el simbolismo ruso y francés, el expresionismo alemán (en especial Heinrich Heine) y Friedrich Nietzsche.

Ví un árbol...

Vi un árbol más grande que los demás

que estaba inclinado por las numerosas piñas inalcanzables;

vi una gran iglesia con las puertas abiertas

y que todos salían de ella pálidos y fuertes

y dispuestos a morir;

vi como una mujer maquillada jugaba sonriendo

a los dados su felicidad

y vi como perdía.

Había entorno a todo ello una línea trazada

que nadie atraviesa.

 

Vierge Moderne

No soy una mujer, soy un ser neutro.

Soy una niña, un paje y una decisión atrevida,

soy el trazo sonriente de un sol escarlata...

Soy una red para todos los peces golosos,

soy un brindis en honor a todas las mujeres.

Soy un paso hacia el azar y la perdición,

soy un salto hacia la libertad y mi propio yo...

Soy la sangre susurrante que habla al hombre,

soy el escalofrío del alma, el deseo de la carne y su negación,

soy la señal de entrada a nuevos paraísos.

Soy una llama, franca e indagadora,

soy agua, profunda pero desafiante hasta las rodillas,

soy el fuego y el agua juntos en sincera unión libre... 

Del libro Dikter. Publicado en el Baile del Sol con el título Yo no soy una mujer. Traducción de Albert Herranz Hammer.

    Foto: Gatamoix.

Jag såg ett träd som var större än alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.

En krets var dragen kring dessa ting
den ingen överträder. 

Vierge Moderne 

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor... 

Från boken Dikter (1916).