fredag 30 juni 2017

Två dikter av Erika Martínez



Erika Martínez (1979) Har en doktorexamen i spansk språkvetenskap och har en examen i litteraturteori. Hennes första bok, Color carne (Pre-textos, 2009), vann hon Spanska Nationalradios poesipris för unga poeter (Premio de Poesía Joven Radio Nacional de España). Erika Martinezs andra diktsamling, El falso techo (Pre-textos, 2013), blev utvald av kulturmagasinet ”El Cultural” som en av de fem bästa böcker utgivna i 2013. Hennes senaste bok är Chocar con algo (Pre-textos, 2017). 
Hon har publicerat aforismboken, Lenguaraz (Pre-textos, 2011), och har medverkat i samlingsböckerna Pensar por lo breve. Aforística española de entresiglos (2013), L’aforisma in Spagna (2014) och Bajo el signo de Atenea (2017).
Hon jobbar som professor i hispanoamerikansk litteratur på Granadas Universitet. 


Översatt av David Aeberhard Guijosa.





SPANIEN

Hon jobbade hårt för att glömma
att gårdagen är en ringande telefon
och en inkasserare som väntar.
Hon ammade mig en gång,
nu får jag stryk.
Om jag inte skyndar mig dör jag
utan att förstå hennes navel.
Jag vill föda en medborgare
för att lära känna henne.






ESPAÑA

Trabajó duro para olvidar
que ayer es un teléfono sonando
y un cobrador en espera.
Una vez me amamantó,
ahora mi atiza.
Si tardo mucho moriré
sin comprender su ombligo.
Quiero parir un ciudadano
para conocerla.





En tránsito (2011) - Matias Lavva




TRANSIT

Vi går fort, den ena efter den andra,
i omgångar, i korridorerna
släpar vi retoriken
av vår inplastat bagage.

Bredvid de stora glaspanelerna,
genom bullret går vi tysta
och tysta genom tystnaden.
Det klibbiga skymningsljuset
torkar sina händer 
på våra ryggar.

Är någon kvar? —undrar jag.
En vind utan tid susar
i embarkeringsbryggan, och i fjärran
flygplanet drar en bisektris
mellan banan och vår häpnad
Luktar inte landskapet
— frågar du mig— som formalin?






TRÁNSITO

Caminamos aprisa, uno detrás de otro,
dándonos relevos, arrastrando
por los pasillos la retórica
de nuestras maletas plastificadas.

Junto a las grandes cristaleras,
atravesamos el bullicio en silencio
y en silencio el silencio.
La luz pegajosa del atardecer
se limpia las manos
en nuestra espalda.

¿Queda alguien? —dudo.
Un aire sin tiempo silba
desde el túnel de embarque, y a lo lejos
el avión traza una bisectriz
entre la pista y nuestro asombro.
¿No huele —me preguntas—
a formol el paisaje?




Dikterna tillhör boken El falso techo (Pre-textos, 2013).


torsdag 22 juni 2017

La noche de Valpurgis de Karin Boye



Karin Boye (1900-1941) es una de las autoras más populares de Suecia. Escribió poesía y prosa. Su vida penduló entre la visión religiosa del mundo, su bisexualidad y la poca, según ella, repercusión que su obra tenía. En la actualidad, Karin Boye, está considerada como una autora clásica y muchos de sus libros son reeditados con regularidad. Los poemas traducidos son del poemario För trädets skull publicado en 1935 y publicado en España por la editorial El Baile del Sol en 2016.




Traducción: Albert Herranz Hammar.











Noche de Valpurgis


Tardíamente estoy ante la montaña de los destinos.
A mi alrededor, como nubes de tempestad
se arremolinan seres sin forma, animales nocturnos,
de alas negras,
ojos de fósforo.
¿Me quedo? ¿Me voy? El camino está a oscuras.
Si me quedo pacíficamente al pie de la montaña
no me pasará nada.
Tranquila puedo ver su lucha como un juego de niebla en el aire,
desorientada.
Sin embargo, me voy, me voy sin saber nada más.
Para aquel que da los pasos
la vida es un cuento.
Para mi, fuego
cabalgaré sobre serpientes de fuego.
Para mí, viento
volaré sobre dragones alados de viento.
Para mi, la nada,
perdida en la tormenta
lanzada viva o muerta hacia delante, un destino pesado.






Valborgsnatt


Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.
Själv intet,
själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.






                                  







Sí, es verdad que duele


Sí, es verdad que duele cuando los brotes se abren.
¿Qué otro motivo hay para que la primavera dude?
¿Por qué tiene que estar atada toda nuestra ardiente espera
al pálido helor amargado?
El refugio durante el invierno fue el capullo.
¿Qué novedad es esa que consume y estalla?
Sí, es verdad que duele cuando los capullos se abren.
Dolor para lo que crece
                                           y lo que constriñe.

Sí, es verdad que es difícil cuando las gotas caen.
Temblorosas de angustia cuelgan pesadas,
se aferran a la rama, se hinchan, se deslizan–
el peso las arrastra hacia abajo, por mucho que se afiancen.
Es difícil sentirse insegura, temorosa y dividida,
es difícil sentir como el abismo atrae y llama,
y a pesar de ello permanecer y temblar–
Es difícil querer quedarse
                                          y querer dejarse caer.

Entonces, cuando todo es difícil y nada ayuda,
se rompen como un júbilo los brotes del árbol.
Entonces, cuando ningún miedo retiene,
caen brillantes las gotas de las ramas
olvidan que estaban asustadas por lo nuevo,
olvidan su angustia por el viaje–
sienten en un segundo su mayor certeza,
descansan en la confianza
                                           que crea el mundo.






Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
                             och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                            som skapar världen.
mitt innerstas tågor.