Två dikter av Erika Martínez

Erika Martínez (1979) Har en doktorexamen i spansk språkvetenskap och har en examen i litteraturteori. Hennes första bok, Color carne (Pre-textos, 2009), vann hon Spanska Nationalradios poesipris för unga poeter (Premio de Poesía Joven Radio Nacional de España). Erika Martinezs andra diktsamling, El falso techo (Pre-textos, 2013), blev utvald av kulturmagasinet ”El Cultural” som en av de fem bästa böcker utgivna i 2013. Hennes senaste bok är Chocar con algo (Pre-textos, 2017). 

Hon har publicerat aforismboken, Lenguaraz (Pre-textos, 2011), och har medverkat i samlingsböckerna Pensar por lo breve. Aforística española de entresiglos (2013), L’aforisma in Spagna (2014) och Bajo el signo de Atenea (2017).

Hon jobbar som professor i hispanoamerikansk litteratur på Granadas Universitet. 

Översatt av David Aeberhard Guijosa.

SPANIEN

Hon jobbade hårt för att glömma
att gårdagen är en ringande telefon
och en inkasserare som väntar.
Hon ammade mig en gång,
nu får jag stryk.
Om jag inte skyndar mig dör jag
utan att förstå hennes navel.
Jag vill föda en medborgare
för att lära känna henne.






ESPAÑA

Trabajó duro para olvidar
que ayer es un teléfono sonando
y un cobrador en espera.
Una vez me amamantó,
ahora mi atiza.
Si tardo mucho moriré
sin comprender su ombligo.
Quiero parir un ciudadano
para conocerla.

En tránsito (2011) - Matias Lavva

TRANSIT

Vi går fort, den ena efter den andra,
i omgångar, i korridorerna
släpar vi retoriken
av vår inplastat bagage.

Bredvid de stora glaspanelerna,
genom bullret går vi tysta
och tysta genom tystnaden.
Det klibbiga skymningsljuset
torkar sina händer 
på våra ryggar.

Är någon kvar? —undrar jag.
En vind utan tid susar
i embarkeringsbryggan, och i fjärran
flygplanet drar en bisektris
mellan banan och vår häpnad
Luktar inte landskapet
— frågar du mig— som formalin?

TRÁNSITO

Caminamos aprisa, uno detrás de otro,
dándonos relevos, arrastrando
por los pasillos la retórica
de nuestras maletas plastificadas.

Junto a las grandes cristaleras,
atravesamos el bullicio en silencio
y en silencio el silencio.
La luz pegajosa del atardecer
se limpia las manos
en nuestra espalda.

¿Queda alguien? —dudo.
Un aire sin tiempo silba
desde el túnel de embarque, y a lo lejos
el avión traza una bisectriz
entre la pista y nuestro asombro.
¿No huele —me preguntas—
a formol el paisaje?

Dikterna tillhör boken El falso techo (Pre-textos, 2013).