Edith Södergran
(1892-1923) vivió una de las épocas más dramáticas de la historia
de Finlandia que pasó de ser el Ducado de Finlandia, perteneciente a
Rusia pero con una gran autonomía, a estado independiente (1917) y a
sufrir una terrible y sangrienta guerra civil (1918). En 1916 publica el
poemario Dikter, que es recibido muy positivamente y coloca a
Södergran en el mapa de la cultura finlandesa. De este libro son los dos poemas que publicamos. Posteriormente publicó Septemberlyran
(1918), Rosenaltaret
(1919) y Landet som icke är
(1925). En ellos se pueden ver claramente las influencias del feminismo, el
simbolismo ruso y francés, el expresionismo alemán (en especial
Heinrich Heine) y Friedrich Nietzsche.
Ví un árbol...
Vi un árbol más
grande que los demás
que estaba inclinado
por las numerosas piñas inalcanzables;
vi una gran iglesia
con las puertas abiertas
y que todos salían
de ella pálidos y fuertes
y dispuestos a
morir;
vi como una mujer
maquillada jugaba sonriendo
a los dados su
felicidad
y vi como perdía.
Había entorno a
todo ello una línea trazada
que nadie atraviesa.
Vierge
Moderne
No soy
una mujer, soy un ser neutro.
Soy una
niña, un paje y una decisión atrevida,
soy el
trazo sonriente de un sol escarlata...
Soy una
red para todos los peces golosos,
soy un
brindis en honor a todas las mujeres.
Soy un
paso hacia el azar y la perdición,
soy un
salto hacia la libertad y mi propio yo...
Soy la
sangre susurrante que habla al hombre,
soy el
escalofrío del alma, el deseo de la carne y su negación,
soy la
señal de entrada a nuevos paraísos.
Soy una
llama, franca e indagadora,
soy
agua, profunda pero desafiante hasta las rodillas,
soy el
fuego y el agua juntos en sincera unión libre...
Del libro Dikter. Publicado en el Baile del Sol con el título Yo no soy una mujer. Traducción de Albert Herranz Hammer.
Foto: Gatamoix.
Jag såg ett träd som var större än
alla andra
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.
och hängde fullt av oåtkomliga kottar;
jag såg en stor kyrka med öppna dörrar
och alla som kommo ut voro bleka och starka
och färdiga att dö;
jag såg en kvinna som leende och sminkad
kastade tärning om sin lycka
och såg att hon förlorade.
En krets var dragen kring dessa ting
den ingen överträder.
den ingen överträder.
Vierge Moderne
Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,
jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor...
Från boken Dikter (1916).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar